Jag är så jäkla kul

I dag hittade jag ett gammalt inlägg som jag skrev i en dagbok på en community på Annandagen för tre år sedan. Jag är så himla rolig. Se!


"26 december 2006

Den stora bakfylledagen.

Denna dag är den typ av dag (denna och nyårsdagen) som jag inte minns från föregående år. De enda minnena består i tv-tablån. Jag vet exakt vad som ska vara på tv på Annandagen. Sound of Music ska vara på tv på Annandagen. Sound of Music är en viktig ingrediens. Eller ja.. jag inbillar mig det i alla fall. För två år sedan skulle jag och min dåvarande pojkvän titta på filmen ifråga. Tittandet hade föregåtts av en minst sagt hätsk diskussion. Mitt ex hävdade att filmen var fjantig och värdelös, medan jag menade att det var en fin familjefilm som man helt enkelt ska se på julen. Fina värderingar, välartade barn och så vidare. Att jag sedan inte sett filmen på några år hörde liksom inte till saken. Alltså bänkade vi oss i soffan för att titta på den stora familjen von Trapp och deras pedagognunna. (Eller ja.. vi bänkade oss inte direkt.. Jag kunde inte sitta upp för då skulle jag troligen kräkas, utan fick ligga raklång, medan mitt ex satt som om han hade en kratta fastsatt på ryggen och bet ihop käkarna för att undvika samma sak. Så inledde vi. Det bättrade sig efter en halvtimme eller så.) Jag var inledningsvis otroligt entusiastisk. Vilka söta barn! Vilken sångröst! Men vilket fint hus! och så vidare, och så vidare. Mitt ex hade mer inställningen: Vilka fjantiga kläder! Vilket fjantigt kloster! Vilket fjantigt land! och så vidare, och så vidare. Hursomhelst, filmen var ju skittrist. Man visste ju att de skulle klara sig så det var liksom inte sådär kittlande spännande direkt. Och ja, sångerna var väl lite påfrestande efter ett tag. Det är ju faktiskt något lite misstänkt över personer som känner ett behov av att brista ut i sång lite när som helst. Hallå, hur ofta händer det i verkligheten? Anyway, vi enades faktiskt om att filmen var trist. Och vi struntade i att se slutet.

Idag när jag (tämligen motvilligt) slog upp mina bakfylleögon gladdes jag åt att den stora tv-dagen anlänt. Här skulle det ses på tv. Och vänta nu.. en dag som denna är det ju Sound of Music. Total lycka! (Givetvis hade jag glömt att den inte är så himla bra.) Jag studsade (nåja) upp ur sängen och sprang (nåja) för att hämta tidningen med min älskade tv-tablå. Men vad upptäckte jag? Jo, att någon jävla prao lagt SVT:s tv-tablå för Annandagen. Ingen Sound of Music. Vad fan liksom?! Och det värsta? Jo, det jag kunde glädja mig åt istället var Stuart Little 2. Tjena. Så nu ska jag bara fundera ut en annan hobby som kan utföras med minimalt med fysisk ansträngning och gärna i liggande ställning. För Stuart Little 2 kan de faktiskt stoppa upp någonstans. Ettan var faktiskt inte bra även om den där lilla råttan var rätt söt.

Ha! Dansk tv sänder Sound of Music. Danskarna kan man lita på. Dagen är räddad."